Årets tio första dagar umgicks jag med bara mig själv. I början var det skönt och inget jag tänkte nåt värst mycket på. Är bra på att sysselsätta mig och roa mig själv. Halvvägs, alltså efter fem dar, märkte jag av en tomhet. Hade fått en massa saker gjort, följt behagliga rutiner och sen var det flera timmar kvar av dan och jaha. Vad ska jag göra nu.

Svaret, insåg jag snart, var förstås att umgås med nån men ingen var i krokarna.

Det positiva (och även sorgliga) med att vara (och ha varit) ensam mycket är att man blir van vid det, börjar gilla det. Blir alltför bekväm med det. Den elfte dagen repade jag några låtar med några i bandet och det var skittrevligt och jag var på så bra humör.

Jag åkte hem direkt efter repet. En lördagkväll. Idiotiskt.

Det positiva med att ha tråkigt är att det främjar kreativitet. Jag har skrivit två nya låtar (som är jävligt bra). Jag har börjat spåna på en ny roman (vars kvalitet återstår att se om ett år eller två).

Det positiva med att vara jag och ensam är vetskapen om att det inte är för evigt. Mönstret kommer brytas inom en överblickbar tidshorisont. För det är jag hemskt tacksam.