Jag uppskattar för det mesta mitt egna sällskap, att göra som jag vill och tänka. Orsaken till all fritid nu är visserligen inte angenäm och en del av mig tycker förstås att det är väldigt tråkigt att så många roliga saker som konserter, kulturevenemang med mera blir inställda. Samtidigt – och det skämdes jag över fram tills nyss – känner jag en stor lättnad. Plötsligt finns inte så mycket att gå miste om, plötsligt finns mycket färre saker att spendera pengar på, plötsligt finns inte de outtalade förväntningarna att en ska vara socialt aktiv, extrovert och berest.

I Ismael Atarias podcast – måste vara första podden jag upptäcker när endast ett avsnitt har släppts – sätter Bob Hansson ord på många grejer jag tänker på. Nedan citerar jag honom fritt (blandat med några egna ord):

”Mitt i oron finns en vila. En vila från samhället och oss själva. Innan utbrottet var vi också ett överbelamrat Venedig.

(…) Jorden håller på att brännas upp och människan brännas ut. Om ett år kanske det finns ett vaccin mot ett virus men redan nu finns ett vaccin mot stigande temperaturer och utbrändhet. Ett vaccin som det kanske talas tyst om och rynkas på näsan åt, kanske för att det är ett vaccin som ingen tjänar pengar på. Det vaccinet heter Göra mindre. Producera mindre. Konsumera mindre. (…) Nu har vi mindre, och hur är det?”

Ganska bra enligt mig.

(Våren! Hur asfalten är rensopad från grus. Hur alarna får gröna ljusslingor. Hur svett blir en vän. Att inte vara glad är ungefär omöjligt.)