I backen ner från Gigantprint står rönnen. Varje gång jag körde postbilen där såg jag den och tänkte: är inte bären aningens aningens rödare idag än igår?

Det är inte längesen, ändå känns det så. Nu ser jag en annan rönn varje dag, den står precis vid cyklarna här där jag bor, min cykel är vinröd, bären är så röda de kan bli. Tre rönnbär om dan, sa en vän, så får man i sig lika mycket c-vitamin som om man åt nio apelsiner.

Jag äter inga rönnbär, däremot får jag en låt i huvudet varje gång jag ser dem. Från Majas alfabetssånger, den om att en tant sa att om rönnen har ovanligt rikligt med bär blir det extra kallt när vintern är här. Inte vet jag om det kan vara sant, men jag hoppas att tanten har rätt. Jag hoppas att om jag ser rönnen vid Gigantprint igen, är det inte från en postbil.

I förrgår mötte jag den, postbilen, just när den hade åkt just där, jag vinkade till han som körde. Jag var på väg till affärn och han kände igen mig. Senare samma dag åt jag en del av vad jag hade handlat – jag discovered Discovery. Ljuvligt smakar den. Äppelsorten.

Det är iallafall en tröst; hur synd jag än tycker om mig själv smakar Discovery ljuvligt. Till skillnad från rönnbär.