Insikten infinner sig långsamt och motvilligt. Insikten om vad som tagit slut och vad som ska komma. Jag gillar ju att vara här med det känns jobbigt hann jag svara mamma innan det stockade sig i halsen. Varför förstår jag bara delvis, det är som att kroppen tar in och reagerar snabbare än hjärnan.

Skolavslutningen och studenten var i fredags. Alla elever, från årskurs ett till tre i gymnasiet och ett till två i HMU samlades klockan elva i orkestersalen tillsammans med lärare för stipendie- och betygsutdelning, rektorns tal och Den blomstertid nu kommer. Att jag sen missade möjligheten att säga hejdå till lärarna innan treorna skulle springa ut var väl ingen stor grej, jag träffar dem ju igen på måndag? tänkte jag.

Sedan: Treornas utspring och flakåk, sambatåg, solsken, svett och glad stämning, tre studentmotaggningar, buss till Den sista festen där det dansades och myggbett-kliades och irrades och sjöngs och kramades och hängdes och jammades och betraktades och flirtades och badades och röktes och gräts och dracks. Gissa vad jag deltog i.

Varför gråter de? Varför kramas de så hårt? undrade jag då. Klockan 03 nånting klev jag av bussen i Falun en station före de andra utan att säga hejdå, med en förvirrad samling känslor som jag inte kunde definiera. Sen dess har jag varit hudlös.