Så det har gått en dryg vecka nu?

Tydligen har det det, jag kom hit den tolfte och idag är det den tjugonde. Helt rimligt och fullständigt obegripligt.

Är ju van Karlstad, Falun, landsbygd, Norrköping är en storstad för mig, här möter en alltid folk när en går ut! Det är aldrig tyst, gatorna tycks ibland aldrig ta slut, min trötthet tröttnar aldrig, det beror nog på allt det nya. Varje dag ger nya perspektiv på stan, skolan, tillvaron. Varje dag upptäcker vi nya ställen, jag och min cykel.

Har blivit bjuden på eritreansk frukost av mina fina hyresvärdar, fått cykelkedjan lagad av en förbipasserande gubbe, simmat i Glottern med en vän, fått rundvandring i stan av densamme. Sa tack. Tack det var gott, tusen tack, tack för idag. Tack? Vilket tafatt ord, kramar är bättre, bra mycket bättre, och dumdristigt.

Genom fönstren där jag bor tar sig ljuden dygnet runt, spårvagnen och livet, bilarna och musiken ifrån dem, kolorerad sång, rösterna med olika språk, barn som spelar fotboll, när det är såhär varmt vill en ha fönstren öppna, på dagen är det ofta hemtrevligt, iallafall barnrösterna, på natten är det bara att välja, svett eller ljud?

På skolan finns det däremot AC, vi har inte varit där hela dagarna men litegrann, träffats i basgrupperna och startat igång första kursen, miljöfrågans komplexitet, fått rundvandring, tips och fika av faddrarna, skaffat passerkort, annars har vi mest setts på zoom, sett filmer och skrivit.

Och min känsla är bra.