Norrköpings folkmusikfestival 2019 var troligtvis första gången vi såg varandra, men det minns vi inget av. Andra gången var på Rättviks Gammelgård under stämmoveckan 2023. Han var på besök hos min kollega tillika kompis, som råkade dela både förnamn och uppväxtort med honom. Jag var konsertansvarig ena dagen, kock nästa dag. Var lite för mycket uppe i mitt för att lägga märke till nåt särskilt.

Tredje gången fick jag många tillfällen att lägga märke till nåt särskilt. Och det gjorde jag. Melodin när han pratade och spelade trumpet. Nyfikenheten, öppenheten, självklarheten. Benen med knallblå underställsbrallor. Vi råkade ha tält nästan bredvid varandra. Man kan säga att jag spanade in. Det var på Risetstämman. Vi kan väl ses i Karlstad och ta en kaffe någon gång, föreslog han och tillade att jag skulle lova att höra av mig.

Jag lovade. Intalade mig själv att det där var bara kamratligt. Att jag inte skulle hoppas på nåt.

Det blev boule, bärs och bouillabaisse i Mariebergsskogen. Det blev Molkoms-roadtrip. Han och jag och några till. Det blev dagar av förväntansfull väntan. En flytt som närmade sig. Jag började hoppas i smyg.

Han hoppades också. Tydligen. Lyckligtvis. Händer det här på riktigt. Det hela stod klart när vi sågs bara vi och bara dagar ifrån flytten till Lund. Han skulle plugga vidare i Karlstad. Vi bekände våra känslor och ville inte låta en flytt stå i vägen.

För en månad sen firade vi ett år.

Joel & jag.

Vi åkte till Bornholm. Hade det gött. Sen åkte vi till snapphaneland och hade det gött.

Här skulle det egentligen vara en massa fler fina bilder. På vidunderliga klippor och skummande vågor. På mig som borstar tänderna. På Joel som håller en kylklamp på tungan (han brände sig på stormköks-nudlarna). Tyvärr vill min dator inte sammarbeta. Min dator går mig på nerverna. Så ni får föreställa er.