Fotona i inlägget är tagna av mig, Ylva de Mello, Eva Michold, Joel Norberg och Joel Westman.

Redaktion byttes mot skog.

Jobb byttes mot resande.

Massa nya intryck.

Musik och stormkök och fjäll.

Noll täckning och tusentals människor.

Några renar och renande luft.

Ett helt hus för oss själva.

Det började med att jag och tre pöjkar trängde ihop oss i en bil och åkte norrut den 26 juli. Direkt efter min sista jobbdag. Vi kom fram till Sundsvall mitt i natten och sov där, innan vi åkte vidare mot Anundsjö dagen därpå.

I Anundsjö var det nämligen en stämma på hembygdsgården. Anundsjöstämman, där två av de tre pöjkarna (och många fler) framträdde på scen. Ta och lyssna in Mittfolk vetja! Och Vädur!

Genom regnet, via några fäbodar och Övik åkte jag och Joel sen till hans familjs stuga i Höga kusten och stannade där en natt. Vi sprang genom skogen som myllrade av blåbär. Den inte lika långt framskridna sommaren däruppe gjorde att det kändes lite som att resa tillbaka i tiden.

Vi återvände till Sundsvall för att ladda upp och hämta mer packning. Sen plockade vi med oss en till Joel och for norrut igen. Denna gång till Näsåker och mitt livs första Urkult. Joelarna (Joelsen? Joelorna?) har varit här typ varje år i typ tio år.

Jag volontärade i ett kök och träffade trevligt folk. På Urkult träffar man bara trevligt folk. Upptäcker ny musik och delar fina stunder. Fartfylld dans, kloka mellansnack, fina hantverk på marknaden, dyr och god festivalmat, gratis och god volontärmat. Branta backar som blev alltmer leriga. Regnskurarna och solen varvade varandra hela helgen och bajamajorna blev inte direkt fräschare med tiden. När jag behövde fly från allt ståhej tog jag en promenad.

Jag fick den äran att spela på öppen scen tillsammans med trumpet-Joel, trum-Joel, Elian Hägglund på gitarr och Erik Hector på dragspel. Med en av mina egna låtar. Vi hade repat i Anundsjö och vid bilparkeringen och tälten, trum-Joel fick använda stormkök och böcker som trummor. Väl på scen fick låten ett lyft i och med trumsetet. Det var så jädra kul! Och nervöst. Hela jag darrade.

Äventyret slutar inte där! När campingarna tömdes på folk styrde vi rutten mot Klimpfjäll och Agdas, huset som ägs av Joels mammas släkt. Det var jag och Joelarna igen, och Ylvali och Eva. Vi vandrade upp på Klimpgubben, badade i en fjällbäck, jammade, slog med lie, sprang på stigar, plockade hjortron, lyssnade på melodikrysset, sov i riktiga sängar. Följde med på en guidad tur i Fatomakke och spelade för turisterna i bönekåtan och gick sen till vår egen (Joels släktings) kåta där vi lagade mat.

Oj vad vi hade det bra. Tycker om dessa människor nåt djävulskt.

Naturligtvis kom festivalhelgen ikapp oss, i form av förkylning. Först gav den sig på Ylvali, som fick stanna hos Agdas när vi andra gav oss ut på några av strapatserna. Näst på tur att bli drabbad var jag. Turligt nog hade vi bara en dag kvar då.

Nu är jag i Värmland och kurerar mig och så fort jag blir frisk ska jag försöka plocka massa bär. Vill fylla min frys nere i Skåne.

Skåne. Dit längtar jag nu.