Ännu en fin och regnig dag. Min moster Karin utmanade mig att tipsa om en bok i sju dagar och jag börjar passande nog idag.
Linas kvällsbok är en dagboksroman som baseras på författaren Emma Hambergs egna tonår. Huvudpersonen Lina delger läsaren sina verkliga tankar och känslor, sådant hon aldrig skulle säga till vännerna som inte är ärliga vänner, pojkvännen hon inte är kär i eller den två år yngre, körsjungande Ivar, som är den hon egentligen är kär i. Jag skulle rekommendera alla att läsa boken, men särskilt skulle jag själv vilja ha blivit rekommenderad den när jag gick i högstadiet. Linas kvällsbok är ju även filmatiserad, med Mylaine Hedreul i huvudrollen.
Men innan ni läser Linas kvällsbok får ni gärna läsa min konstiga novell.
Kattmanipulation
Om det inte vore för de förbannat välisolerade fönstren. I fredags installerades några och jag väcks när ännu ett ska sättas in. Min halvgenomskinliga rullgardin avslöjar att det är mitt fönster och jag drar yrvaket ner nattlinnet som korvat sig runt midjan. Hantverkaren, en ung kille med bar, muskulös överkropp, är fokuserad på sitt jobb och verkar inte se mig. När jag senare går ut till bussen hälsar jag artigt. Han – eller de, han har en medhjälpare – svarar knappt. Vanligtvis hör jag bussen när den är i sista kurvan, så att jag precis hinner gå ut, låsa dörren och traska grusgången upp till vägen. Den här dagen hör jag ingen buss men klockan är ju dags så jag går ut i tron om att bussen är sen. Bussen är inte sen. Fönstren är däremot förbannat välisolerade.
En timme senare har jag med tramppedaler och två hjul tagit min kropp till skolan, mitt medvetande på äventyr. Inte förrän sista lektionen, som normalt är biologi med Henrik Schyffert, vaknar jag till. Faktumet att vi har vikarie brukar innebära en mer negativ inställning till ämnet men idag är vikarien Gudrun Sjödén vilket om möjligt gör biologi ännu roligare. Jag kan inte sätta fingret på varför. Men vi lyssnar på när Hannes (som går i min klass) försöker härma lätet av en säl och innan vi slutar får jag en komplimang och en blinkning av Gudrun med anledning av min tröja vars märke är hennes namn.
Jag stannar till vid brevlådorna när jag kommer hem. Min brevlåda är tom men på anslagstavlan ovanför gör en affisch reklam för en konsert med hemligt band. Plats: Skogen. Tid: Nu. Medan jag läser hör jag ett ljud närma sig. Ljudet får mig att tänka på nyårsafton, så jag tittar upp mot den mörknande himlen. Inga fyrverkerier syns till, men från väst närmar sig en svävande astronaut som ger ifrån sig gnistor. Med likgiltig blick följer jag hur astronauten minskar avståndet till marken och till skogen bakom mig. Hen tycks inte oroa sig över att fara in i ett träd och strax efter att ha passerat mig, försvinner astronauten in i skogsdunklet. Jag beräknar var ungefär landningen kan ha skett och styr stegen dit. Och plötsligt måste gravitationen ha minskat för varje steg är minst tio meter långt. Efter tre steg hör jag att jag är påväg mot ett nytt ljud. Elva steg senare är jag framme i en glänta och ljudets källa. På en liten scen trängs hela Hoffmaestro och pappa, intensivt jammande. Pappa kan tydligen spela gitarr och några ögonblick senare är jag också med på en gitarr. En kort, underbar stund är jag en del av en vrålande konsert med skogen som publik. Vi som spelar är en och samma röst, berusande och lätt.
Det är först när jag kommer på idén att föreviga magin och börjar fumla efter mobilen, som verkligheten successivt uppenbarar sig. Mobilen är ju i ytterfacket på väskan som är på soffan som är i mitt rum som är. Inte här. Mina fingrar hittar istället en lampknapp. Väskan, soffan rummet – allt blir synligt när lampknappen trycks till. Jag omges av lakan och inte skog. Men Hoffmaestro fortsätter spela Seize the day för klockan är sju och jag måste gå upp och utanför mitt fönster sitter en jamande katt.