Förlåt, men nu tänker jag inte vara ödmjuk, även om ödmjukhet vanligtvis gör en lite mera omtyckt. Det är så att jag är ett föredöme. Jag visste länge inte om det själv, det var på gymnasiet när jag såg hur många inte åt upp från tallriken och när de alarmerade siffrorna började rapporteras, som det gick upp för mig.
Det slängs oerhörda mängder mat i världen. En viss del räknas som oundvikligt matavfall, som kaffesump, äppelskruttar, bananskal och liknande. En stor mängd av maten som slängs hade dock kunnat ätas upp, om den hade betraktats med förlåtande ögon, luktats och smakats på, planerats in i handling och måltider, förvarats synligt, inte ignorerats, inte glömts bort. Mat som produceras men aldrig konsumeras motsvarar växthusgasutsläpp, vatten- och markanvändning, ekonomiska förluster med mera, som sker helt i onödan. Och det är privathushållen som står för den största andelen matsvinn i världen.
Vad som gör mig till ett föredöme är alltså att jag inte slänger mat. Förklaringen är enkel; jag planerar måltider, handlar bara precis vad jag behöver, inventerar färskvarorna (vanligen grönsaker till största delen), använder så stor del av dem som möjligt och förvarar dem synligt. Bröd skivar jag direkt och lägger i frysen. Bönor och linser kokar jag och förvarar i – frysen. Matrester som inte konsumeras inom en vecka likaså. Om det händer att något blir för gammalt och behöver slängas är det för att jag – vilket jag efter att ha läst vetenskapliga artiklar i ämnen förstått är ovanligt – överskattar råvarans hållbarhet. I de fallen handlar det oftast bara om att jag behöver skära bort en bit, låt säga av en rödbeta, men att resten går att använda.
Apropå den där rödbetan. På cykeln påväg från affären häromdan insåg jag att den där kålroten jag köpte, den kommer jag inte äta upp. Vad jag gjorde åt saken var två grejer. Jag skar så mycket av kålroten som fick plats i en enliters glasburk i tunna skivor, hällde på en ett-två-tre-lag (ättika, socker, vatten) och stängde locket.
Däri kommer den hålla länge, och hallå! Picklad kålrot, gott! Resten rev jag fint och använde i biffar enligt följande recept.
Rotsaksbiffar
Ingredienser
- 500 g rotsaker (hårda, sladdriga eller missformade)
- 1 gul lök
- 200 g kokta bönor, linser eller kikärtor
- 1-2 msk chiafrön
- 2 tsk bakpulver
- kikärtsmjöl eller annat mjöl (ca 1/2 till 1 1/2 dl)
- valfri smaksättning, t. ex ingefära, örter, vitlök
- salt & peppar
- olja att steka i
Blanda chiafrön med 1/2 dl vatten i en skål, låt stå i kylen i minst 15 minuter. Det ska se ut så här sen:
Mosa bönorna med en gaffel.
Hacka lök och riv rotsakerna fint ner i en bunke.
Rör ihop chiafröblandning, bönor, lök, rotsaksriv, bakpulver, mjöl och smaksättning till en ganska fast smet, tänk konsistensen av stabbig havregrynsgröt eller formbar färs. Tillsätt mjölet lite i taget till rätt konsistens, mängden varierar beroende på hur mycket vätska rotsakerna ger i från sig. Provstek en biff först och tillsätt ev mer mjöl om den är för lös. Forma till ganska små biffar och stek på medelvärme i rikligt med olja så att bägge sidor blir frasiga och gyllenbruna.
(På bilden steks första sidan).
Servera med valfria tillbehör. Är biffarna smaksatta med dill eller andra örter kanske kokt potatis och coleslaw är gott till? Den oväntade men goda kombon potatismos och kimchi passar fint till ingefärskryddade biffar. Eller varför inte sallad med haveris och en god dressing? Låt säsong, fantasi och tillgång bestämma.
Snabbversion: skippa bönor och chiafrön. Blir inte lika saftigt, men helt klart gott. Är rotsakerna alltför mjuka för att riva men fortfarande ätbara? Använd i gryta, soppa, pytt eller wok.