2015 kom det ut en film som jag såg först nyligen eftersom tanken på att jag antagligen skulle känna igen mig var skrämmande. Men för ett par veckor sedan tog jag mod till mig.

Filmen heter Min lilla syster och ja, min förutsägelse stämde. Mitt i en scen var jag, överraskad av min reaktion, tvungen att pausa, lägga mig på sängen och hulk-gråta.

För dig som inte vet handlar Min lilla syster om 12-åriga Stella som upptäcker att hennes konståkande storasyster och förebild Katja döljer en ätstörning.

Skam. Bli inte förvånad över att du inte visste att även jag har haft ätstörningar. (Haft är förresten ett problematiskt ord – hjärnspöken sätter sina spår). Antagligen känner jag flera personer som är, har varit eller kommer att bli sjuka utan min och andras vetskap. För den skam som råder kring psykisk ohälsa är fortfarande högst levande, även om det ser ut som att vi är påväg mot bättre tider.

Men det bästa vore om ingen drabbades alls.

Kroppspositivism-rörelsen, smalförbudet i Frankrike, barbiedockor med flera kroppstyper… dessa händelser är viktiga strån till stacken. Och i september har vi att hoppas på en seger för feministisk politik i Sverige.

Jag ser försiktigt positivt på framtiden.