För cirka tretton (!) år sedan var jag och tittade på en dansföreställning som min syster var med i. Det var kulturskolans dansgrupper som uppträdde och jag blev helt tagen. Delvis för att danseleverna dansade bra, men mest för att koreografierna, musiken, energin och stämningen fångade mig. Jag blev inspirerad-avundsjuk (finns det något ord för det?) på det där sättet som när jag lyssnar på Beyoncé eller Freddie Mercury. Att en plats i en dansgrupp var väldigt enkelt ordnat sen, tycktes enligt min mening vara för bra för att vara sant.

Men det var sant, och i årskurs ett började jag och Juliette ta danslektioner en gång i veckan. Jag fortsatte i elva år och fick vara med om flytten från Kvarnbergsskolans gymnastiksal till Kulturskolans nya danssal, byte av dansgrupper, -pedagoger och några vikarier, olika dansstilar, ett gäng uppträdanden, personlig utveckling och framförallt – mycket mycket glädje. Det är jag väldigt tacksam för.

I årskurs två kom musiklärare från Kulturskolan till Väse och lät oss prova på olika blåsinstrument. Tvärflöjt var instrumentet jag fastnade för och från årskurs tre har jag tagit lektion i tvärflöjt varje vecka i totalt tio läsår (med uppehåll 2016-2017). Min första notbok hette flöjt.nu och innehöll delar av välkända, lättspelade stycken, så småningom tog den klassiska musiken över och på höstadiet började jag även med folkmusik. Och i höst börjar jag på Musikkonservatoriet med folkmusikinriktning! Vem kunde tro det när jag var åtta och började gråta för att jag inte kunde spela ”Spanien”?

Igår var det Kulturskolans årliga Våryra och de elever som går ut gymnasiet och varit elever på Kultis i åtta år eller längre blir avtackade med diplom, blomma och bok.

Tack själv! Tack Emelie, Kathrine, Tove, Marie-Louise, Anna, Maria, Karl, Sandra och Anneli för allt ni har lärt mig!

Och tack Izak och Sara som spelade Kanadensarn med mig igår. Ett bra slut på tolv bra år.