Ett par dagar innan jul var jag, Joel, Vanja och Erik i Väse kyrka och spelade in musik. Jag hade gått och tänkt på min favoritjullåt länge, hade gått och tänkt att den vore rolig att framföra på nåt sätt. Helst i Väse kyrka, min hemkyrka, favoritkyrka. Där har jag varit på dop och bröllop och begravningar, där har jag gått luciatåg, där har jag sjungit i kör och spelat flöjt och varit på skolavslutningar och julotta och hört prästen predika. Hört Vår fader och Fader vår och sjungit Vår vår. Där har mina föräldrar gift sig och jag blivit döpt och konfirmerad.

I somras spelade jag in cello med min kompis Tage i Väse kyrka. Det var till min skiva som släpps snart. I december fick jag alltså möjligheten att spela in en annan låt, i en annan konstellation, inte till nån skiva men som en kul grej. O helga natt.

Resultatet finns på youtube och det finns där för att det är ett fint minne och trots att jag inte blev nöjd med min sånginsats. Har som en deal med mig själv att visa upp saker även om de inte blev som jag ville. Dels för att sänka ribban, prestationskraven, men jag tänker också att dessa skavanker till allmän beskådan kan fungera som motivation till att jobba. I det här fallet jobba med rösten.

Mitt problem med rösten är att jag spänner den. Inte när jag är själv, när jag är själv kan jag använda rätt teknik, slappna av i halsen. Så fort det är nån mer med händer nåt. Nåt slags nervositet. Jag måste jobba bort den. Jag måste spänna av. Innan jag lyckas med det har jag en känsla av att det krävs några tuppar. Mängdträning inför folk och tuppar på halsen.

(Fotot är taget av Joel Häggkvist när jag och mitt kära band spelade på Tuborgsslottet).