Minns när skolan renoverades i åttan så vi var på Tullholmen istället. Där blandades doften av bageri med rostat kaffe, chark och avlopp  men det var nära till stadsparken och stan. Det tog typ tio minuter att komma till soltorget i mitt tempo. En gång, det var nog i maj för jag hade ingen jacka, gick jag in till centrum efter skolan, i vilket ärende har jag glömt. Precis innan gångtunneln under järnvägen finns en lekpark där det sällan syns barn, däremot alkoholister. Den här gången var det tomt. Inom åtminstone femton meters radie var jag ensam. Därför fattade jag relativt snabbt att han pratade med mig.

Vad fin du är, sa han. Jag saktade in stegen, tittade mig omkring, och under den korta tiden kolliderade mitt förnuft med magkänslan. Snuskgubbe, tänkte förnuftet. Magkänslan tyckte annorlunda: det här var genuint, det här var en vänlig fras av någon som ville låta mig veta att han tyckte jag var fin. Till saken kanske hör att jag hade den typ av utstyrsel som skulle få gamla tanter att le uppskattande och tänka vilken söt flicka.

Så fick jag syn på honom, en man i vad jag skulle gissa sjuttioårsåldern, och min magkänsla bekräftades. Vad fin du är, upprepade han, nu fanns genans i rösten och han var påväg någonstans inte mot mig. Som att han blev medveten om hur yttrandet kunde tänkas tolkas.

Det finns hopp om mänskligheten, tänkte jag.

Tunneln under järnvägen var inte lång och mörk den eftermiddagen. Jag hoppas att den okände mannen hörde allt som rymdes i mitt Tack.