Jag har sagt till några människor att de kan få läsa texten jag skrev i oktober och varför göra det svårt för sig? Jag har ju en blogg. Uppgiften var att skriva i en populärgenre och vi skulle lägga extra krut på fiktiva karaktärer och dialog. Texten är någon slags utopisk fantasynovell som mest utspelar sig i den moderna verkliga världen. Den kan också bearbetas mer, så kommentera gärna! Det är alltid spännande att ta del av olika läsares tolkningar.

Rötter

 ”Vill du ha te?” 

Det var över fem år sen jag hade sett Gustavs fräknar och ljusa lockar. Nu rotade han runt i sitt stökiga kök medan jag bläddrade bland hans vinylskivor.

 ”Ja tack, men om du inte hittar något går det bra med vatten”. 

 ”Normalt folk brukar ju dricka kaffe”. Han ställde sig på en stol och letade ovanför skåpen. Mina fingrar stannade vid Beatles och jag mindes hur skivan fått en repa när jag tappade den i golvet flera år tidigare. 

 ”Det var du som bjöd hit mig.” Efter ett ögonblicks tystnad bytte jag samtalsämne: ”Jobbar du fortfarande som telefonförsäljare?”

”Nej tack och lov! Nu är jag servitör. Det var Johan som fixade dit mig, jag tog typ över hans jobb.” Gustav måste ha sett vad jag tänkte för han tillade: ”Det är en Zero waste-restaurang på hovslagargatan”.

 ”Aha. Jag går sällan på restaurang vet du. Vad gör Johan nu då?”

 ”Jag vet faktiskt inte, vi har inte hörts på länge. Lina kommer du ihåg när vi gick i åttan och läste fantasy?”

 ”Jaa?” Vi satte oss vid hans bord och han ställde ett glas vatten framför mig. ”Du kunde väl ha bjudit hit honom också förresten? Och de andra? Det var så längesen.”

 ”Jag vet, jag har försökt. Men ingen svarar.”

 ”Hmm. Vad synd”. Vi hade varit ett tajt gäng på högstadiet som värvade medlemmar till Fältbiologerna och drev klimatkampanjer i skolan. I början av gymnasiet fortsatte vi hålla kontakten trots att alla gick i olika skolor, men med tiden hördes vi av alltmer sällan. Nu var det flera år sen jag sist hörde något ifrån någon och jag kände ett plötsligt styng av saknad. 

 ”Minns du när vi läste om den där kvinnan som skulle försöka leva som en växt? På biologin?” avbröt Gustav mina tankar.

”Ja. Vadårå?”

”Det här kommer låta väldigt skumt…”

Nästa dag ringde telefonen.

 ”Har du tänkt?” undrade Gustav.

 ”Ja. Alltså jag ser alla fördelar, men…” Jag stod framför hallspegeln iklädd svettiga träningskläder, löparskorna var fortfarande på. 

 ”Du förstår inte hur du ska kunna dölja det för omgivningen?”

 ”Exakt. Jag kommer inte kunna delta i sociala sammanhang, vad fan ska jag svara när någon frågar vad jag gör om dagarna? Jag är dålig på att ljuga”. Jag drog ut hårsnodden ur håret och headbangade så att det lade sig som en mörkbrun pudelfrisyr. 

 ”Som om någon skulle tro dig om du sa sanningen”.

 ”Hah, nej de skulle förmodligen inte vilja ha att göra med mig då”. Det var egentligen mitt största hinder – rädslan att bli ensam. 

 ”Du kommer inte att bli ensam”. Han läste mina tankar. ”Du har mig.”

Jag svarade inte.

 ”… och alla andra som är som oss… är du kvar Lina?”

 ”Ja, men får jag fråga vilka ’alla andra’ är?” 

Han hade inget svar. 

”Men tänk såhär: De lär vara schyssta. Alla gör det för en god sak. Vi kommer bli fler och fler. Tillslut kommer resten av världen vara mogen att få veta.” Han fick det att låta så enkelt. På högstadiet hade han också varit optimisten som drog i våra projekt.

 ”Men min familj och vänner då? Jag kommer inte kunna ljuga för dem”.

 ”Om de är vettiga och pålitliga kommer du inte behöva det, åtminstone inte en så lång tid”.

Åtminstone inte en så lång tid. Jag suckade.

 ”Är du morgonpigg?” Gustav lät ivrig. ”Kom hem till mig klockan tre i natt så får du träffa Sabina”. 

Jag började ana varför han hade ringt.

 ”Är hon…?”

 ”Ja. Sedan två år tillbaka”.

 ”Jäklar”.

För första gången skulle jag träffa en trädmänniska. 

Sabina såg ut som en vanlig människa. När hon hälsade lät rösten som en människas, hennes framsträckta hand kändes som en människas. Hon var en människa. Och ett träd. Vi gick från Gustavs lägenhet till ett skogsområde som skiljde innerstan från förorterna. Den lilla ytan av träd och snår var tillräckligt stor för att förtränga att staden och bilarna var nära. Björkarnas löv var utslagna och vitsipporna överblommade, fågelsången hade redan vaknat för dagen. Min näsa kliade och jag frågade Sabina om trädmänniskor kunde vara allergiska mot sig själva? Hon skrattade. ”Inte vad jag vet.”

Efter att vi hade gått ett stycke, stannade Sabina och såg sig omkring. ”Här blir bra”. Hon tog av sig skorna och ställde sig för att invänta soluppgången.

 ”Gör det ont?” undrade jag. Sabina skakade på huvudet. Jag tänkte på det hon hade sagt en stund tidigare runt Gustavs köksbord.

 ”Det är lite som en kedjereaktion ni vet. Någon mer eller mindre bekant kontaktar en, säger ’Du kommer inte tro mig men’ och informerar sen om… ja, vad ska vi kalla det? Fenomenet? Livsstilen? Världen?” Sabina gjorde en paus och sökte våra blickar innan hon fortsatte: ”Och sen när man själv har blivit hybridiserad gör man likadant. Jag söker upp människor jag litar på, informerar dem, och förr eller senare ansluter sig de flesta. När jag fortfarande bara var människa var jag först skeptisk. Vändpunkten kom när jag fick träffa några riktiga trädmänniskor och se förvandlingen med egna ögon. Då gick det liksom inte att förneka. Efter det sa jag upp mig från jobbet, har Gustav sagt att vi jobbade på samma restaurang? Jag vände på dygnet och började umgås med dem. Trädfolket. Jag trivdes genast, så att sen svälja det där fröet som sätter igång förvandlingen kändes helt självklart. Sen underlättade det förstås att det är för en god sak.” 

På väg till skogen hade vi tagit en omväg. Sabina skulle visa oss något, sa hon. Vi var ensamma när vi stannade vid Lövgatan 28 men längre fram avlägsnade sig en ensam gestalt. Det var något bekant i dess rörelsemönster som fångade min uppmärksamhet. En fråga låg på min tunga men Sabina han före: ”Har ni läst Harry Potter?” Hon ställde sig mitt emot träbyggnaden som inhyste kontor och en förskola.

 ”Såklart”. Jag undrade om hon skulle springa rakt mot fasaden och försvinna. Sabina gjorde tecken åt oss att ställa oss bredvid.

 ”Så länge solen är uppe finns inte nummer 28 b”. Hon tittade sig snabbt omkring. ”Solen är inte uppe än”, sa hon och lade armarna om våra axlar med blicken fäst på väggen. ”Träda in”, viskade hon. Så fort orden hade uttalats, blev en dörr synlig mitt framför oss. 

 ”Pröva att öppna om ni vill, men vi måste gå vidare sen”. Jag och Gustav utbytte hastigt blickar och gick fram. Gustav lät handen följa längs dörrens fäste, nickade sen åt mig och jag tryckte ner dörrhandtaget. Dörren öppnades och stängdes som vilken annan dörr som helst. När vi sen fortsatte mot skogen berättade Sabina att det innanför dörren fanns ett helt litet minisamhälle för nuvarande och framtida trädmänniskor. Det fanns nattklubb, ateljé, bibliotek, biograf, replokaler, musikstudio, fotostudio, danslokal, gym och simhall.

 ”Den delen av dygnet vi inte är träd vill de flesta ha kul. Allt är gratis. Vi behöver ju varken jobba eller äta eller dricka eller sova”.

Klockan var strax efter fyra när de första solstrålarna nådde skogspartiet. Först verkade ingenting hända. Jag ansträngde ögonen, försökte se en förändring hos Sabina. När jag inte upptäckte något sneglade jag mot Gustav, som hade blicken fäst närmare marken. Jag följde hans blick och det var då jag hörde ljudet. Där det nyss hade suttit tår på Sabinas fötter, växte det nu ut rötter som trängde sig ner i den fuktiga marken med ett knakande läte. Huden på fötterna blev hård och skrovlig, och denna klädsel av bark kröp sig uppför Sabinas kropp i samma hastighet en myra kan springa. I höjd med hennes axlar började grenar att skjuta ut, ur grenarna förgrenade sig kvistar som bar hjärtformade löv. Medan jag såg Sabina transformeras, gick jag i mitt huvud igenom allt hon hade sagt, allt jag hade sett de senaste timmarna, allt Gustav hade berättat för mig. I samma ögonblick som barken nådde hennes nyckelben, mindes jag med ens frågan jag hade tänkt ställa.

 ”Vem berättade för dig?” För sent studsade mitt rop mellan träden. Sabinas hals började växa sig längre och längre, som om det var en godisrem som någon drog uppåt. Jag hörde Gustav häftigt dra in andan bredvid mig.

 ”Lina…” Han kramade min arm med handen. Ett tiotal meter ovanför oss stannade Sabinas huvud och strax därpå var hela hon täckt av bark och gröna lindblad. Det enda som påminde om en människa var skorna som stod vid trädets fot. 

 ”Jag tror du vet”. Gustavs röst var knappt hörbar. Jag slet blicken från linden och vände mig långsamt mot honom. Ett leende spred sig i hans ansikte när han såg insikten sjunka in i mig. 

 ”Vi kommer… inte bli ensamma”. Jag skrattade till.

 ”En jävla återförening kommer det bli”. Vi omfamnade varandra länge och hårt. ”Jag längtar”.

 ”Hittar vi frön på Lövgatan 28 b tror du?”

 ”Ja säkert”.

Vi lämnade Sabina i skogen som man lämnar en biosalong efter en lång film. Vid skogsbrynet blev vi ståendes och stirrade på morgonen som anlände som om inget hade hänt.

 ”Jaha.” Det var jag som bröt tystnaden.

 ”Ja.” Ett skratt utbröt. ”Godmorgon då.”