Medeltidsmarknad med familjen: Jag är i fyraårsåldern och området marknaden är på är stort enligt en fyraårings mått mätt. Det vimlar av folk. Familjen delar upp sig och pappa går med mig till lekparken med den häftiga rutschkanan. Pappa sätter sig på en bänk och jag går iväg till åkattraktionen. Blygt, eftersom det är andra barn där, och aningen ängsligt, eftersom jag inte vill förlora uppsikten över pappa och tryggheten. De andra barnen är dock snälla och rutschkanan ger il i magen. Men efter några åk tittar jag åt pappas håll och ser honom inte. Paniken drabbar mig omedelbart. Jag går ut i folkvimlet och börjar leta efter honom, böjer huvudet bakåt så att jag ska kunna få syn på hans randiga tröja. Jag ropar och gråter och letar. Han finns ingenstans.

Plötsligt böjer sig någon ner och frågar vad som har hänt. Kippande efter luft stakar jag fram något osammanhängande och blir upplyft i en okänd persons famn.

”Hur ser dina föräldrar ut?”

”Randiga tröjor”.

Det tar inte en lång stund innan jag är tillbaka i lekparken. Pappa sitter kvar på sin bänk och ser förvånad ut. En bit bredvid finns en likadan, tom, bänk.

Igår, på cykelturen från skolan: Jag ska just över övergångsstället vid rondellen och ser en ensam liten flicka. ”Mamma” gråter hon. Helt förtvivlad. Min reaktion är långsam och jag är redan på andra sidan vägen innan jag kastas tillbaka till medeltidsmarknaden och förstår att jag måste fråga hur det är fatt. Så jag stannar. När jag vänder mig om och ska cykla tillbaka, ser jag två äldre kvinnor stanna sina cyklar och prata med flickan. Jag avvaktar. Efter några ögonblick fattar de två kvinnorna tag i varsin liten hand och cykelstyre och går sakta åt det håll som flickan har pekat. Jag vänder cykeln igen och trampar hemåt. Något går sönder och lagas på samma gång inuti mig.